Hem Artiklar Varning för plastpåsar

Varning för plastpåsar

Temabild - Plastpåsar
Plastpåsar

Det har gått sex år sedan Impuls skrev om plastens hot mot världshaven. Sedan dess har forskningen nått nya slutsatser och politikerna skridit till handling. Vi berättar om de nya kraven på plastskräpet – från mikropartiklar till butikernas bärkassar.

Plast är vår tids supermaterial: lätt, elastiskt och billigt. Det präglar vår vardag och återfinns i allt från smink och köksredskap till betalkort och livsmedelsförpackningar.

Men plast som hamnar i naturen vållar skada. När Impuls skrev om plastens miljöproblematik i världshaven 2011 pågick flera nationella och internationella forskningsprojekt som försökte kartlägga problematiken. I korthet handlar det om hur plastskräp som dumpas på land till slut hamnar i vattendrag. När plasten bryts sönder i vattnet samlar mikropartiklarna på sig kemikalier och misstas för mat av fiskar, fåglar och marina däggdjur. Vissa av djuren hamnar i slutändan på våra tallrikar och kemikalierna tas upp av våra egna kroppar.

– Plast är baserat på olja och man brukar räkna med att det oftast tar 50–500 år för plastprodukter att brytas ner. Nedbrytningstiden beror på många faktorer, men jämfört med biologiska material orsakar även mikropartiklarna direkta problem, som falsk mat för fisk, säger Inger Näslund, expert på havsfrågor på Världsnaturfonden, WWF.

Det pratas ofta om två typer av plast: dels det synliga skräpet som ligger längs stränder eller guppar runt i vattnet, dels mikroplast – mikroskopiskt små partiklar som flyter på vattenytan. Den farligaste plasten är den senare, den för ögat osynliga. Det menar Anna Kärrman, universitetslektor och docent i miljökemi med fokus på mikroplaster, vid Örebro universitet. Hon upplever att det de senaste åren har hänt mycket inom forskningsområdet.

– Frågan har lyfts på agendan. För fem, sex år sedan hade forskarna börjat få en bild av ungefär hur mycket plast som hamnade i haven, men vi visste fortfarande inte om det var ett problem och hur stort det i så fall var. Nu börjar vi se kopplingar mellan förekomster av plastpartiklar och negativa effekter. Men det är många kunskapsluckor kvar, säger hon.

På makronivå är det sedan länge känt att till exempel större fågelarter som albatrosser äter plast, vilket leder till att de i slutändan dör av svält. Men det är på mikronivå som den senaste forskningen har kunnat ge belägg för hur alger får i sig nanopartiklar av plast och senare äts av djur, vilket i slutändan påverkar ekosystemet negativt. Forskningen har kommit att leda till åtgärdsförslag från myndigheter, både i Sverige och internationellt.

År 2015 gav regeringen Naturvårdsverket i uppdrag att identifiera viktiga källor i Sverige till utsläpp av mikropartiklar av plast i havet. Myndigheten har sedan dess noterat några huvudkällor: däckpartiklar från vägar, syntetklädfibrer från tvättmaskinsvatten och mikroplaster i kosmetika som sköljs av. En slutredovisning av uppdraget ska lämnas till miljö- och energidepartementet i juni 2017.

– Sverige har ett bra avfallssystem och ett generellt sett städat samhälle. Därför hamnar förpackningsskräp långt ner på listan när man kategoriserar de största källorna till mikroplaster i svenska vattendrag. Men i världshaven är det i första hand plastpartiklar som sönderdelas från exempelvis engångsförpackningar som är det stora problemet, säger Anna Kärrman.

På internationell nivå har frågan uppmärksammats av flertalet miljöorganisationer, men även av FN och EU. Diskussionen om att förbjuda plastbärkassar – världens kanske vanligaste engångsförpackning i plast – hade pågått inom EU under ett antal år innan ett konkret förslag klubbades igenom.

I april 2015 beslutades att alla medlemsländer skulle dra ner på sin förbrukning av tunna plastbärkassar. Syftet är att minska problemen med nedskräpning men också att minska resursslöseriet. – All minskning av engångsprodukter av plast tycker jag är positiv, både ur ett globalt miljöperspektiv och ur ett råvaruperspektiv, säger Anna Kärrman.

Som en följd av EU-direktivet fick Naturvårdsverket i uppdrag från den svenska regeringen att lämna förslag på hur en högsta genomsnittlig förbrukning på 40 tunna plastbärkassar per person och år kan nås senast år 2025. Som tunna plastbärkassar räknas de som är tunnare än 50 mikrometer, vilket bland annat inkluderar de plastbärkassar som används inom dagligvaruhandeln. Det saknas officiell statistik för hur stor förbrukningen av denna typ av plastbärkassar är i Sverige. EUs uppskattningar visar dock att den genomsnittliga EU-medborgaren använder i snitt 190 kassar per person och år.

Naturvårdsverkets förslag var ute på remiss i somras, och i december 2016 offentliggjorde regeringen en ny förordning: krav på att alla som säljer eller ger bort plastpåsar ska informera konsumenterna om hur plastkassar påverkar miljön, fördelarna med färre kassar och hur vi kan minska antalet kassar. Skyldigheten börjar gälla den 1 juni i år.

– Det rör sig om såväl mataffärer och restauranger som butiker av olika slag. De ska alla informera kunderna om plastpåsarnas miljöpåverkan och vad man kan använda i stället, säger Malin Göransson, handläggare på Kretsloppsenheten på Naturvårdsverket.

Malin Göransson har dock svårt att svara på exakt hur den här informationen ska se ut i praktiken. Ska mataffärerna sätta upp varningsskyltar? Ska klädbutiken lägga jeansen i en plastpåse men med en förmaning om hur dåligt detta är för miljön?

– I matbutiken skulle personen i kassan till exempel kunna uppmuntra kunden att ta med en egen påse nästa gång. Men i vissa fall kan det förstås vara svårt att ta detta muntligen. En idé kan vara att informera om plastpåseproblematiken i nyhetsbrev eller kundtidningar. Vi hoppas att detta kommer att få konsumenterna att tänka till innan de köper en plastpåse, säger Malin Göransson.

Lägger man inte ansvaret på konsumenten då, i stället för på företagaren?

– Det är ju företagen som har kravet att informera. Men det är i slutändan konsumenten som måste ändra sitt beteende. Vi kan inte tvinga fram en lösning.

I och med direktivet öppnade EU för en valfrihet och gjorde det fritt för varje land att bestämma hur de ska få till en minskning av påsarna. Detta har lett till att vissa länder har gått hårdare ut än andra. Frankrike är det EU-land som har gått längst i plastpåsefrågan. Sommaren 2016 förbjöds tunna bärkassar i alla butiker och sedan januari i år är även den lilla plastpåsen i frukt- och grönsaksdisken borta. I stället har man infört så kallade komposterbara påsar. Varför gör inte Sverige samma sak? Malin Göransson menar att frågan är komplicerad. – Att ersätta en påse med en annan är inte alltid en lösning. EU håller på att införa en märkning av biomaterialbaserade, komposterbara påsar, men det har inte riktigt landat än. Naturvårdsverket tror snarare på att ändra kundens beteende och helt minska användningen av plastpåsar.

Anna Kärrman ställer sig också skeptisk till ”komposterbara” plastpåsar som substitut, eftersom de bioplaster som finns i dag bara är nedbrytbara till viss del. De kan fungera effektivt i en kompostmiljö, men inte vara nedbrytbara i till exempel en sjö.

– Det blir en vilseledande manöver där konsumenten tror att han eller hon gör något bra, men där det egentligen bara handlar om något som är lite mindre dåligt. Det är beklagligt eftersom det ger intryck av att vara miljövänligt, säger hon. För att Naturvårdsverket ska kunna se om den nya förordningen leder till en nedgång av plastkasseförbrukningen krävs att de först tar reda på hur stor användningen är i dag. Därför har regeringen bestämt att alla som tillverkar eller för in plastpåsar till Sverige ska rapportera detta till Naturvårdsverket, med start i år.

– Vi har satt upp ett delmål om en förbrukning på max 90 plastbärkassar per person och år till 2019. Har vi inte uppnått det får vi se över om det krävs ytterligare styrmedel, säger Malin Göransson.

Vilka är dina råd till konsumenten som står i valet och kvalet om att ta en plastbärkasse i butiken?

– Ofta tar man nog en påse av ren vana, i synnerhet i butiker där de är gratis. Men jag tycker att man ska fråga sig själv om man verkligen behöver den. Ett annat tips är att ta med sig en egen väska. Glömmer man det kan man tänka på att använda butikens plastpåse flera gånger. Och när den är sliten: sortera den i återvinningen för plastförpackningar.

Vad ska man då förvara och kasta soporna i om man återvinner plastbärkassarna?

– Det finns speciella avfallspåsar att köpa på rulle i butik. Dessa påsar är ofta tunnare än plastbärkassarna vilket innebär att resurser sparas. En annan fördel är att de saknar tryck. När man trycker på plastbärkassar ger det utsläpp av flyktiga organiska ämnen som är farliga för miljön.

TEXT LOUISE FAUVELLE