Hem Ledare Välkomna alla anslagskritiker

Välkomna alla anslagskritiker

Anders Öhberg, ledarskribent

Till och från ifrågasätts studieförbunden – och för den skull hela civilsamhället – i debatten. Oftast handlar ifrågasättandet om anslagsberoende och om huruvida de offentliga anslag som erhålls används till rätt saker. 

  • Kan man stå fri från staten när man är beroende av anslag?
  • Vilka är garantierna för att skattemedlen används till det de är avsedda för? 

Ifrågasättande är nyttigt och vitaliserande. Som organisation, förtroendevald, medlem och i vissa sammanhang anställd, är det alltid viktigt att ifrågasätta strukturen, sättet vi uppfyller uppdraget och om de medel vi hanterar används på rätt sätt i förhållande till det medlemmar eller anslagsgivare avsett. 

Lika viktigt är det också att stå fri och fatta sina egna beslut i förhållande till anslagsgivare – oavsett det är civilsamhällesorganisationer eller privata företag som delfinansieras via exempelvis Almi företagspartner. 

En del ifrågasättare gör det utifrån en ideologisk övertygelse om att bidrag är av ondo. Ibland baserad på okunskap om hur folkbildningen och civilsamhället fungerar i vardagen, men ibland också för att man ifrågasätter civilsamhället som funktion. 

Medan andra ifrågasättare gör det för att man känner osäkerhet i om skattemedlen verkligen går till det dom är avsedda för. 

Oavsett bevekelsegrund är ifrågasättandet legitimt och ska mötas med öppenhet och transparens. Men öppenhet är inte detsamma som att ”lägga sig platt”! 

Bästa sättet att möta ifrågasättarna är naturligtvis att leverera verksamhet som gör skillnad såväl för individen som för samhällsutvecklingen och visa på att de anslag som vi och andra i civilsamhället tar emot används på rätt sätt och med hög kvalitetsnivå. Och det måste kunna mätas och redovisas. Det är rimligt. 

Men samtidigt finns det också anledningen att ställa sig frågan vad ökade krav på kontroll och redovisning leder till i form av ökad administration. Innebär ökade krav på kvalitetsredovisningar, mer av projektansökningar på bekostnad av generella bidrag och fler indikatorer som ska mäta hur anslagen används, till att föreningar måste professionaliseras (läs: fler anställda). Leder det i sin tur till att mer av de resurser som finns ”går åt” till att beskriva hur man använder medlen istället för att användas till verksamhet? 

Och på den andra sidan. Måste det offentliga bygga upp kontrollapparater som slukar resurser som istället skulle kunna användas bättre. 

Att det är rimligt att det sker en kontroll över hur skattebetalarnas pengar används är självklart. Men lika viktigt är att anslagsgivarna visar tillit, oavsett det är offentliga anslagsgivare eller privata sponsorer. 

Det arbete som utförs av 100 000-tals ideellt arbetande funktionärer och medlemmar i civilsamhället kan aldrig, aldrig utföras av anställd personal. Till det räcker inga skattemedel i världen. Det erkännandet borde också de skarpaste kritikerna kunna ge.