Hem Ledare Upp till kamp för breddkulturen

Upp till kamp för breddkulturen

Anders Öhberg, ledarskribent

När Kulturutredningen arbetade 2008/2009 gick diskussionens vågor höga om kulturens roll och betydelse. Den institutionaliserade kulturen drev på för sina intressen och vi som folkbildare slogs för att lyfta fram den breda kulturgärning som vi med flera i civilsamhället står för. En verksamhet som når längst ut i kapillärerna och är en förutsättning för att ge jobb och arenor till många professionella kulturutövare.

2009 fastställde Riksdagen, i stor enighet, de kulturpolitiska målen: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.”

I överenskommelsen var partierna överens om att den statliga kulturpolitiken också ska kunna vägleda kulturpolitiken i kommuner och landsting.

För att uppnå målen ska kulturpolitiken bland annat främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor. Som folkbildare känner man igen sig i vår verksamhet.

Att folkbildningen och amatörkulturen engagerade sig i diskussionen om de kulturpolitiska målen påverkade samtalet långt in i de trängsta av kulturvärldar.

Idag har det mesta av kulturdebatten återförts till kultursidorna och blivit en angelägenhet för den inre kretsen. Detta samtidigt som den breda kulturverksamheten som når många ökar. Inte minst studieförbundens kulturverksamhet är ett exempel på detta. I många lokala medier och på nätet redovisas detta men når det fram till de centrala beslutsfattarna? Man kan tvivla.

Studieförbund, amatörkultur- och teaterföreningar engagerar och ger människor möjlighet att utvecklas och förverkliga sig själv. I bygdegårdar, Folkets Hus och Våra gårdar frodas kulturen. Många är de ideella krafter som engagerar unga och gamla, amatörer och blivande ”proffs”, svenskar och nysvenskar, kvinnor och män, stadsbor och landsbygdboende.

Det är ju detta en aktiv kulturpolitik handlar om. Allas möjlighet att inte bara konsumera utan också ha rätten att utöva kultur.

I sommar presenterade Myndigheten för Kulturanalys en rapport om svenska folkets kulturvanor (Kulturfakta 2017:2 – Socioekonomiska analyser och tidstrender). En analys som bland annat ligger som grund för statens fortsatta utveckling av kulturpolitiken. Döm om ens förvåning när rapporten inte med ett ord nämner studieförbund, folkbildning eller samlingslokaler. Minst sagt anmärkningsvärt.

Och inte blir det bättre när myndigheten i en fotnot (!) konstaterar: ”Tillgänglighet till kultur för funktionshindrade är också en viktig aspekt här. SOM-formulären har dock inga frågor om detta.” Därmed var den tillgänglighetsfrågan avförd!

Kulturen har ett egenvärde och är en viktig kraft i det demokratiska samhällsbyggandet. Det riktar ett ansvar också till oss som folkbildare att tydligare lyfta kulturdiskussionen. Kulturdebatten behöver en renässans. SV kan visa vägen.