Hem Artiklar Osäker väg – till framgång

Osäker väg – till framgång

I över 20 år har Catrin Ormestad burit på drömmen att bli författare. Nu har  den blivit verklighet.

En röd tråd i debutromanen Det nionde brevet är valet av livsväg. Att välja betyder också att välja bort något annat. Catrin Ormestad har fått betala ett pris för sin målmedvetenhet.

Det första utkastet till debutromanen Det nionde brevet, som kom ut i våras, skrev Catrin Ormestad när hon  var tjugofyra år gammal, kanske hann hon fylla   tjugofem. Då läste hon på universitetet – litteraturvetenskap, eftersom hon  halsstarrigt vägrade att välja en yrkesinriktad utbildning. Hon skulle ju bli författare.

Handlingen är förlagd till Gräsö och byn Norrboda utanför Öregrund.

Gräsö och Norrboda är hemma för Catrin Ormestad. Språket har formats av platsen. Hon har, trots många år utomlands, aldrig släppt tankarna på Gräsö och att skriva en roman med sin barndoms ö i centrum. Havet, ängarna, skogen och åkrarna och de människor  som befolkade Gräsö har ständigt varit närvarande.

I romanen utgör karaktärerna Juliana och hennes pappa Walter två motpoler – den som väljer att lämna och den som väljer att stanna kvar. Juliana bor i Indien och är hemma över midsommar för att hälsa på sin pappa, mjölkbonde på gården Sumpen där Juliana växte upp,  och för att delta i begravningen av sin farmor Lea, en huvudkaraktär i boken. Det nionde brevet börjar med Lea Höjers  begravning och i fortsättningen rullas en familjehistoria med alla dess hemligheter upp.

Walter var den som stannade kvar för att ta hand om gården, arvet efter föräldrarna.

catrin1

Catrin Ormestad har funderat mycket på vilka val i livet som kan göra en människa lycklig.

  • Jag Awarded kände mig ganska stressad när jag gick på gymnasiet och pluggade naturvetenskap. Jag funderade mycket på att jag verkligen ville välja mitt eget liv, inte bara låta saker hända. Gävle kändes för trångt för mig, jag ville ut.

Hon blev intresserad av Israel när hon fick reda på att det fanns judiska inslag i familjen genom hennes pappas morfar, som kom från Ryssland.  Genom skolan fick hon en brevvän, som var palestinier.

  • Jag fick upp ögonen för den politiska situationen i området och intresset för Israel ökade ännu mer. Efter skolan reste jag dit och läste en sommarkurs i arabiska på Birzeituniversitetet på Västbanken. Då var jag nitton år.

Hon gifte sig med en man från Israel och de flyttade till Sverige.  Nu väntade några års studier i idéhistoria och litteraturvetenskap på Stockholms universitet.

Författardrömmen kom ett steg närmare sitt förverkligande när hon lämnade sitt första romanmanus till ett förlag för bedömning. Det blev refuserat och hon kan  förstå varför.

  • Jag kände att jag inte hade den livserfarenhet som krävdes för att göra karaktärerna i romanen trovärdiga. Jag behövde bli lite klokare än jag var då. Jag hade absolut inte släppt tanken på att bli författare och romanbygget som jag påbörjat tidigare utgjorde fortfarande grunden. Slutet på romanen blev cheap jerseys annorlunda i den version som jag skrev femton år senare.
  • Efter refuseringen bestämde jag Meditace mig för att göra något annat ett tag och samla på mig lite livserfarenhet, så att jag skulle förstå vad romanen jag ville skriva egentligen handlade om… Det var då jag utbildade mig till journalist vid Uppsala universitetet.

Hon skilde sig och reste tillbaka till Israel, den här gången  som journalist. – Jag valde att vara frilansjournalist för att inte ha ett jobb att behöva säga upp mig ifrån. Jag behövde komma ut i livet. Israel var fortfarande intressant och jag skrev för flera olika tidningar.

Det blev reportage och artiklar till  bland andra The Ecconomist, Svenska Dagbladet och Sydsvenskan.  Men hon glömde aldrig vad hon ville bli. Ett fast jobb med fast lön har aldrig funnits i hennes liv. Hon har inte valt den trygga vägen.

När hon arbetade i Israel som frilansjournalist hade många av hennes vänner i Sverige gjort karriärer inom olika yrken, skaffat familj och hus och var etablerade i det svenska samhället. Det märkte hon av inte minst genom sociala medier.

  • Det var viktiga år i livet. Jag såg hur Facebook fylldes med bilder av barn och sommarstugor. Jag funderade mycket på vad jag hade valt bort. Jag har betalat ett pris för det. Jag kanske valde fel? Var författardrömmen omöjlig att förverkliga? Det gav mig en infallsvinkel om valet av livsväg som Juliana och Walter är exempel på. Även de funderar på om de valt rätt. De har båda haft tillfälle att välja annorlunda än vad de har gjort.

Den här sommaren är hon hemma på Gräsö, där hon sprungit sedan barnsben. Hon berättar med glädje om den tiden, hur hon gick till granngården och var med när korna mjölkades och när höet bärgades. Den gården är förlaga till gården Sumpen, där familjen Höjer, med Lea i spetsen, bor och arbetar med hjälp av pigor och drängar under gårdens glansperiod.

I efterordet till Det nionde brevet tackar hon bonden Martin Jansson, som blev den siste mjölkbonden på gården och som gett henne både inblick i och praktisk erfarenhet om de dagliga sysslorna på en gård med mjölkkor.

  • Alla personer som förekommer i boken är tagna ur min fantasi men visst har jag påverkats av både personer som funnits och händelser som har inträffat i verkligheten.
  • Det finns ett undantag: Sumpens kor har verkliga förebilder. Jag har beskrivit dem med både namn, utseende och de drag som utmärkte dem.

Handlingen i Det nionde brevet utspelar sig runt 2005 och då försvann även de sista mjölkkorna från gården Sumpen.

  • När jag sprang runt på Gräsö som barn kunde jag möta kor på vägen och jag vaknade när mjölkmaskinen slog på klockan fem på morgonen. Jag upplevde Hello det som en förlust när de försvann.

Hennes språk har präglats av den miljö hon har vuxit upp i. Det stod tidigt klart att hon skulle skriva om Gräsö. Detta plus viljan att berätta historier gjorde Gräsö till den naturliga platsen för ett familjedrama.

  • Det finns många hemligheter som ligger och bubblar i de flesta familjer och som kanske aldrig kommer fram. Jag har fått historier berättade för mig sedan jag var liten av både mina farföräldrar och min pappa. Pappa berättade om både personligheter på ön och om sjunkna skepp.

Återblickarna  50 år tillbaka i tiden, till året 1955, berättar om när ett  tivolisällskap med romer – zigenare som de heter i boken – kommer till ön för att anordna festligheter kring midsommarafton. De mottas med både hat och avsky. Walters mamma Lea är först motståndare till att de får slå upp sitt tivoli i byn  och tänker köra iväg dem så fort de dyker upp på gårdsplanen till Sumpen. Det är Lea som har sista ordet, hon styr och ställer i alla större frågor i Norrboda. På Walters inrådan får de ändå stanna över midsommar. Zigenarnas vistelse i Norrboda slutar i en katastrof.

– Min pappa har berättat för mig att bönderna satte taggtråd runt brunnarna. Det fanns en ondska i mitt Norrboda som var svår att förstå.

Walters syster Elly lämnar gården direkt efter denna händelserika midsommar för att aldrig återvända eller ens höra av sig. Hon bryter med familjen. Hon flyttar till Indien.

  • Indien är ett fantastiskt land. Jag har varit där mycket och har många indiska vänner. Men jag mötte också de som ansåg att jag som svensk var cheap jerseys China mindre värd än de indiska kvinnorna.

Det går också att läsa in i romanen att Ellys flykt till romernas ursprungsland Indien inte är en tillfällighet.

  • Det kan ses som en botgöring för vad romerna utsattes för i Norrboda. Även Juliana flyttar till Indien men blir sviken av en man och börjar fundera på vilken väg hon ska välja i livet.

Det överraskande slutet av Det nionde brevet tackar Catrin Ormestad sin farmors mor för. Ett källarfynd fick en avgörande betydelse.

  • Jag hittade en stor låda med brev i källaren. Det var Jerseys brev som min farmors mor skrivit till sin dotter. De är skrivna med en fullödig prosa som jag har försökt att återge i boken. En del stycken har jag till och med använt exakt som det står i breven. Farmors mor hade kunnat bli författare.

Breven gav också henne en rejäl tankeställare. Det kom fram uppgifter om den egna släkten som hon inte hade en aning om fram till dess. Då visste hon hur romanen skulle sluta och titeln Det nionde brevet var givet.

Fotnot: September 2016. Catrin Ormestad är hemma på Gräsö tillsammans med sina föräldrar. Sommaren vägrar att ge vika. Vi dricker kaffe ute innan det börjar småregna. Då flyttar vi upp under tak på verandan. Det wholesale mlb jerseys är snart dags för årets Bokmässa i Göteborg och Catrin Ormestad får ta emot Studieförbundet Vuxenskolans (SV) författarpris.

 

Namn: Catrin Ormestad.
Gör: författare och frilansjournalist.
Aktuell: Med romanen Det nionde brevet, för vilken hon fått Studieförbundet Vuxenskolans författarpris 2016.
Ålder: 41
Familj: sambon Gideon Levy och föräldrarna Göran och Susanne.
Bor: Tel Aviv och Gräsö.
Fritid: Springer, går, läser, skriver.
Skrivprocessen: En njutning när det flyter och en ångest när man kör fast. Vilket det skall bli vet man aldrig när man sätter sig ned för att skriva. Det viktiga är att man gör det, varje morgon, och för mig har det aldrig funnits något jag hellre velat göra med min dag. Författare blir bara den som måste.