Hem Artiklar Kan folkbildning användas som motgift – och i så fall till vad?

Kan folkbildning användas som motgift – och i så fall till vad?

Fil. dr Anna Carlstedt
Fil. dr Anna Carlstedt

Jag återkommer strax till den frågan.

Sedan årsskiftet har jag ett nytt uppdrag: Att vara Nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.  Utsedd av vår regering har jag därmed ett riktigt svårt jobb. Men omöjligt är det inte, tack vare alla de människor jag har förmånen att få arbeta tillsammans med, och då främst de tolv experter som finns vid min sida på Samordningen.

De, och mina företrädare, har gjort ett imponerande jobb sedan vår kommitté fick sitt uppdrag 2014. Nu, till skillnad från då, är nästan alla kommuner i Sverige på banan: De flesta jobbar bra med hur samarbetet skall se ut lokalt. Det finns ett brett förebyggande arbete och det finns insatser som görs när det ändå inträffar en katastrof.

Våra lokala samordnare har ofta en oerhört utsatt roll. Men de fortsätter ändå. Eftersom de vet att deras insatser gör skillnad. Och på nationell nivå träffar vi regelbundet de minst 17 (!) olika myndigheter som gör insatser mot våldsbejakande extremism.

Det hör samtidigt till min roll att inte vara naiv: Vi måste se alla de problem som finns och att hela tiden lyfta dem. Vi måste se allt hat. Vi måste se förorter och asylboenden som brinner, människor som blir skjutna, politiker som avgår och tjänstemän som slutar för att de inte orkar med alla hot. Det vore lätt att ge upp. Att tänka att populism och rasism håller på att ta över. Att människor inte vågar ta politiska uppdrag. Att det finns områden vi inte vågar vistas i. Att våldsbejakande extremism håller på att skjuta hela samhället i sank.

Detta måste jag uppmärksamma i mitt uppdrag. Men medan jag gör det är det också min – och alla andras – skyldighet att också se de motkrafter som finns. Och att lyfta fram de rubriker som skildrar något helt annat än våld, uppgivenhet och utsatthet. Om jag bara skulle välja tre rubriker ur förra veckans omvärldsbevakning på jobbet kan jag välja dessa:   ”Skola lär elever respekt och jämställdhet” – SVT Nyheter. ”Integrationsarbetet på Restad Gård inspirerar övriga Europa” – Mynewsdesk. ”Lyft för utsatta områden – fler i arbete och mindre ohälsa” – DN.

All forskning och all statistik visar att Sverige, i stort, fortsätter vara ett öppet och tolerant samhälle som präglas av mångfald. Ofta leder orsakerna till detta inte till några rubriker alls: Det är ett enormt arbete för tillit och demokrati som varje dag sker i det tysta och utförs av de verkliga hjältarna i det här landet: vettiga föräldrar, bra lärare, proffsiga socialarbetare, engagerade poliser, eldsjälar i föreningslivet.

Och då är jag tillbaka vid frågan jag ställde i början av texten: Kan folkbildning användas som motgift – och i så fall till vad?

I en tid som denna är behovet av folkbildning och ideell organisering kanske större än någonsin. I en tid som vår behövs fria tankars rum. Vi behöver få prova våra idéer och bryta våra åsikter mot varandra. Vi behöver stärka demokratin i en gemenskap som utvecklar, och vi behöver goda samtal. Vi behöver helt enkelt studiecirklar, seminarier, mötesplatser.

Vi vet att ett starkt civilsamhälle i allmänhet, och folkbildning i synnerhet, verkligen kan utgöra en motkraft till antidemokratiska och främlingsfientliga tendenser.

Men hur gör man? Det svaret har du och alla andra som är engagerade i ett studieförbund, oavsett vilken roll du har. Du vet att folkbildning betyder kunskap. Och att kunskap betyder makt. Och med det menar jag inte makt över andra. Jag menar makt att förändra världen till det bättre, i det stora och i det lilla.

Fil. dr Anna Carlstedt
Nationell Samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism