Hem Artiklar Hon gjorde upp med mördaren

Hon gjorde upp med mördaren

Som barn älskade Manal Masri att berätta historier och uppträda tillsammans med kompisarna hemma i Malmö. Teater och film blev hennes självklara vägval. Men det var allt annat än självklart att hon skulle göra film om när hennes bror blev skjuten av en seriemördare.

När vi träffas på stadsbibliotekets café i Malmö är Manal Masri så där trött som småbarnsföräldrar ofta är. 13 månader gamla dottern Salma, som sambon går iväg med medan mamma intervjuas, är förkyld och hängig. Nattsömnen har inte varit den bästa på sistone. Men Manal är angelägen om att berätta hur det var när en okänd gärningsman satte skräck i Malmöbor med invandrarbakgrund och om hur hennes familj drabbades. Manal Masri är sedan länge välkänd i Malmös kulturliv, inte minst för att 2005 ha dragit igång Teater Foratt med mångkulturell profil. Intresset för teater och film grundlades när hon som barn bodde i ett 16-våningshus på Lindängen, ett bostadsområde från miljonprogrammets tid. – Så länge jag kan minnas har jag skrivit och berättat historier. Alla vänner bodde i samma trapp. Där fanns många barn och vi skrev, gjorde sketcher, teater och filmade modevisningar. Vi var kreativa, säger Manal. Dörrarna var olåsta och det var lätt för barnen att gå till varandra mellan våningarna. Manal har sparat material som hon och barndomsvännerna skapade. – Många av dem är jag vän med än i dag. Det är roligt att kolla på det vi gjorde tillsammans, säger hon och dricker en klunk av colan.

MANAL VISSTE VAD hon ville. Föräldrarna uppmuntrade henne och hon hade fått deras driv och entreprenöranda. För föräldrarna fick de tre barnen göra vad de ville så länge det handlade om att skaffa sig en utbildning. Medieprogrammet på gymnasiet blev det självklara valet för Manal. Där fick hon tid och utrymme att göra kortfilmer och videos. Efter gymnasiet studerade hon tv och film i Los Angeles.

– Jag visste att det var film, tv och att berätta historier jag ville göra. När jag tänker tillbaka ser jag att jag alltid har varit inne på både fiktion och dokumentär. De har gått hand i hand på något sätt. I USA verkade allt vara möjligt för den som visade framfötterna och var duktig på något. Men här hemma är det betydligt trögare, tycker hon. Hon sökte jobb på olika håll och försökte sälja in idéer, men inget hände. – Jag började göra saker själv i stället. Producerade egna kortfilmer.

TILLSAMMANS MED KOLLEGAN Niclas Sandström startade hon Teater Foratt (betyder Eufrat) i Malmö. Det började som ett experiment 2005, men den internationellt inriktade och mångkulturella teatern blev en tolvårig historia.

– Flerspråkigheten var något nytt då. Det fanns inte någon teaterscen i Malmö och Sverige som var så mångkulturell. Vi började av nyfikenhet. Alla som kommer hit… Det finns så många historier att lyfta fram.

Det hann bli 32 produktioner innan teatern lades ner förra året. Turnéerna gick till Mellanöstern och Nordafrika. Hos Teater Foratt tog många sina första steg i karriären. Nyanlända konstnärer och utövare fick en chans att komma igång i sitt nya hemland.

– Vem ringer Irak och Bagdad när det är krig för att kolla referenserna? Svårt att kolla.

Men Manal och Niclas var nyfikna på deras konstnärskap och kunnande. Flera som började där har i dag fasta anställningar på större teatrar och har startat egna grupper.

Parallellt med teatern höll Manal på med egna projekt i sitt produktionsbolag. Hon gick även en utbildning i internationell scenkonstproduktion på Dramatiska institutet. För ett par år sedan tröttnade hon på att ständigt jaga pengar till teatern. Att administrera och driva verksamheten slukade oceaner av tid och energi. Hon ville vidare och få plats att fokusera mer på sitt eget skapande.

För tre år sedan fick hon jobb som producent och verksamhetsansvaraig på Sveriges Radio Drama i Malmö. Hennes strävan är att föra produktionerna närmare publiken.

För 13 månader sedan föddes dottern Salma, Manals första barn.

– Hon är med mig överallt. Men det är klart att hon är nummer ett. Alltid. Nu ska pappa vara med henne och jag ska tillbaka till jobbet.

DEN 28 NOVEMBER 2006 sköts Manals 16-årige bror Kamal av en då okänd seriemördare. Föräldrarna brukade skjutsa honom till fotbollsträningen men den här dagen cyklade han dit för första gången. Men han kom inte fram. Han blev skjuten med fem skott från ett finkalibrigt vapen. Ett skott träffade i nacken och ett trängde in i hjärnan. Kulan satte sig så illa bland nervbanorna att läkarna inte vågade ta bort den.

Mordförsöket blev början till en mardröm som varade i flera år. Svårast var de nästan exakt fyra år som förflöt innan seriemördaren Peter Mangs greps.

De som kände Kamal kunde inte förstå vem som velat döda honom. Han blev misstänkliggjord och uthängd för att vara involverad i kriminella kretsar, vilket påstods vara en trolig orsak till att han blev skjuten. Påståenden och antydningar i den riktningen förekom från både polisen och media. Rykten spreds. Även föräldrarna, Manal och hennes syster började tvivla. Kunde det vara så att han varit indragen i något de inte kände till? De frågade honom vem som kunde ha skjutit.

Ryktesspridningen medförde att vänner till familjen slutade höra av sig. Familjen talade inte med varandra om mordförsöket. Mamman och brodern flyttade till Libanon så fort han kommit ut från den halvårslånga rehabiliteringen. Polisen påstod att någon var efter honom. Familjen splittrades.

MÅNGA MALMÖBOR LEVDE i skräck under åren då den okände seriemördaren härjade. Vem som helst med invandrarbakgrund kunde bli måltavla, tycktes det.

Manal började dokumentera händelserna. Hon skrev och samlade material utan att ha någon bestämd idé om vad det skulle resultera i. En dokumentärfilm ur brottsoffrens synvinkel växte fram. Hon tänkte på alla som drabbats och misstänkliggörandet innan det stod klart vem mördaren var.

När domen avkunnats och Mangs satt i fängelse skrev Manal till honom. Hon ville veta vad som hänt kvällen Kamal blev skjuten. Mangs svarade efter upprepade försök. Manals tanke var att ett möte mellan dem skulle vara med i filmen. Kort före besöket sade dock Kriminalvården nej. Beslutet överklagades tre gånger, men besöket ställdes in med motiveringen att säkerheten inte kunde garanteras för någon av dem. Nu har Manal släppt tankarna på ett besök eftersom hon känner att han inte längre har makt att terrorisera varken henne, hennes familj eller någon annan.

Det var länge ovisst om filmen skulle bli klar eftersom Manal inte ville göra någon film om inte alla fem i familjen ställde upp. Kamal ville först inte vara med. Alla var tveksamma någon gång.

I ÅR BLEV ”Brev till en seriemördare” klar och i mars hade den premiär. Det är en dokumentärfilm i thrillerform. När alla i familjen sett filmen var det första gången som de talade med varandra om sina tankar och känslor efter mordförsöket.

– Min bror sa att det var första gången han förstod vad vi andra gått genom. Så här ett par månader efter premiären är Manal frustrerad.

– Ingen har hört av sig från Malmö kommun. Ingen. Ett uttalande, en manifestation, en minnesplats. Att bara ignorera det som hänt är så förminskande. Det handlar inte bara om vår familj. Det är tre mord och 17 mordförsök, oavsett om han dömts för alla eller inte. Så sjukt många har drabbats.

När Manal går in i de tankarna blir hon negativ.

– Ska jag verkligen vara här? Ska min dotter växa upp här?

Frustrationen har tilltagit efter filmen. Det är inte över. Hon vill att mordförsöket ska leda till åtal. Mangs har erkänt att han sköt Manals bror och enligt polisen är gärningen uppklarad polisiärt sett. En dom för mordförsöket på Kamal skulle, trots allt, göra det lättare för familjen Masri att gå vidare.

NÄR ANDRA FAMILJER som drabbats av seriemördaren hör av sig till Manal tar hon sig tid att samtala med dem. Dessa samtal och möten får frustrationen att öka: Varför är det tyst från kommunens sida?

Några dagar innan jag träffar Manal är filmen färdig i en engelskspråkig version. Den ska visas på filmfestivaler i flera länder, i några ska hon själv medverka. Dottern Salma ska följa med.

– Det här är ju inte bara en svensk problematik. Jag tror att filmen kommer att starta samtal. Manal Masri tror inte att hon kommer att återvända till den rasistiske seriemördaren i sitt skapande, men frågor om hat, främlingsfientlighet och utanförskap tänker hon inte släppa. Det är teman hon arbetade med långt innan hon och hennes familj blev brottsoffer.

TEXT SVEN ROSELL FOTO JOI GRINDE