Hem Artiklar Från flykting till cirkelledare: Roya Afzali

Från flykting till cirkelledare: Roya Afzali

Språket är en viktig nyckel in i det svenska samhället. Det insåg SV i Åre snabbt när nästan tusen flyktingar kom till orten hösten 2015. En som snabbt lärde sig svenska var Roya Afzali. I dag är hon själv cirkelledare i bland annat svenska, i väntan på uppehållstillstånd och i bästa fall möjligheten att bli polis igen, precis som hon var i Kabul.

”Det är ditt barn.”

Roya Afzali skriver meningen i blädderblocket i SV:s kurslokal i Järpen. Hon och de sex personerna kring bordet framför henne har tragglat possessiva pronomen en stund och nu är det dags att gå vidare med en-ord och ett-ord, som hon kallar dem. Nu frågar hon cirkeldeltagarna om de vet varför det heter ”ditt barn”, inte ”din barn”. Svaret kommer snabbt:

– Barn är ett ett-ord.

Beröm och uppmuntran

De fem kvinnorna och mannen runt bordet har varit olika länge i Sverige. De kommer hit en gång i veckan för att lära sig det svåra svenska språket. För några av dem innebär det att samtidigt lära sig läsa och skriva, vilket märks på den möda de lägger ner på att skriva av det som Roya Afzali skriver på blocket.

Roya Afzali berömmer, uppmuntrar och översätter ibland till dari, som alla runt bordet behärskar.

Det var när hennes chefer inom polisen i Kabul hotade henne till livet som Roya Afzali och hennes man beslöt sig för att fly från Afghanistan. 58 dagar tog färden, som skedde till fots över berg, med bussar och i båt över Medelhavet och innefattade många smärtsamma upplevelser, av vilka den värsta var då iransk polis sköt ihjäl sex kvinnor och barn från flyktingföljet.

När de kom till Turkiet överrumplades Roya och hennes man av den stora mängden flyktingar från Syrien.

– Vi visste inget om det.

Att de till slut hamnade just i Sverige var inte planerat.

– Vi ville bara komma så långt bort som möjligt, för att känna oss säkra.

Kläder, soppa och svenska

I början av november 2015 nådde paret Göteborg, och några dagar senare blev de skickade till Åre, som de inte visste någonting om. En del av de andra protesterade när de förstod vilken liten ort det är, men Roya Afzali såg en vacker plats där hon kunde känna sig trygg. Redan i Göteborg hade hon slagits av hur medmänskligt hon och de andra flyktingarna hade bemötts i Sverige.

– Folk kom med kläder och bjöd oss på soppa, man kände sig välkommen. Det var så fint!

Efter bara några veckor i Åre fick hon frågan om hon ville gå en snabbutbildning i svenska. Det var SV som i samarbete med Röda korset hade bestämt sig för att göra något radikalt åt den nya situationen på orten.

– Det var absurt. På två veckor hade Åres befolkning ökat med tio procent med en massa människor som placerats på ett före detta fjällhotell med flera kilometer till närmaste by.

De hade inte ens ordentliga kläder och det var senhöst. Det var en mänsklig katastrof, säger Clara Kempff, verksamhetsutvecklare vid SV Jämtland/Åre.

Genom ett nätverk på sociala medier, Välkomstgruppen i Åre, hade hundratals Årebor redan engagerat sig i insamling och utdelning av kläder, leksaker med mera. Nu kallade SV och Röda korset till ett stormöte, med

målet att hitta ett sätt att förbereda de nyanlända för ett liv här, till att börja med genom att lära dem svenska. Frågan var hur? Många av de nyanlända var analfabeter och kom från många olika språkgrupper.

Åre stöttade

Det var den pensionerade utbildningskonsulten Per Holmlöv som kom med idén att börja med att lära ut svenska till de av flyktingarna som behärskade engelska, för att dessa i sin tur skulle kunna föra kunskapen vidare till sin egen språkgrupp.

Läromedelsförfattaren och Årebon Marie Rödemark satte snabbt ihop ett studiematerial utformat som enkla parlörer på en rad språk; ”Svenska för nyanlända”. Ett antal ortsbor stöttade kursdeltagarna med svenskt uttal, men i övrigt var det de cirkelledarutbildade asylsökande som lärde ut svenskan till resten av de asylsökande, samtidigt som de själva studerade språket.

En av de som gick snabbutbildningen var alltså Roya Afzali. Som utbildad polis hade hon studievana och behärskade engelska. Och inte minst: Hon var sedan tidigare van att både utbilda och stötta andra människor. Redan som sextonåring i Afghanistan fick hon anställning i en organisation som jobbade med att informera människor på landsbygden om hälsa och sjukvård och tog chansen att samtidigt prata med kvinnorna hon mötte om deras rättigheter. Hon startade också självhjälpsgrupper. Bakgrunden till hennes engagemang var en egen erfarenhet av att stå upp för sin rätt. När hon var tio krävde en av hennes farbröder att hon, enligt afghansk tradition, skulle gifta sig med sin kusin. Men hon vägrade, med stöd av sina föräldrar.

Efter fem år i hjälporganisationen bestämde sig Roya Afzali för att studera till polis, utifrån en förhoppning att kunna göra skillnad, framför allt för kvinnor. Hennes examensarbete handlade om kvinnor och barn i afghanska fängelser och deras utsatthet. På den turkiska polisskola där hon gick blev texten prisbelönt, men tillbaka i Afghanistan som polis blev hon trakasserad av manliga kolleger och när hon protesterade mot det och andra orättvisor genom att, tillsammans med andra kvinnliga poliser gå i strejk, kom det dödshot som ledde till flykten. För om hon tidigare i livet tänkt att den egna självständigheten var värd att dö för och hon aldrig skulle gifta sig hade hon nu mött en man hon älskade.

– Han har alltid stöttat mig i mitt arbete för kvinnors rättigheter. Så jag ville leva!

Väntar fortfarande

Nu, vintern 2019, har hon och hennes man Hussain Ali Afzali levt och arbetat i Åretrakten i drygt tre år. Men något uppehållstillstånd har de fortfarande inte. Ovissheten tär på dem, och det händer att Roya tappar modet. Samtidigt jobbar hon så mycket hon kan för att hjälpa andra asylsökande. På SV leder hon, utöver språkträning, studiecirklar i gymnastik och simträning för kvinnor, med samtidig språkträning. Hon har också lärt ut cykling till kvinnor på ett boende. Ändå kunde hon ingetdera själv då hon kom till Sverige, utan har lärt sig här.

– I Sverige kan man göra allt man vill!

Att kunna simma är ett första steg mot att i framtiden kunna gå tillbaka till polisyrket. Hon försöker också träna så mycket hon kan för att hålla sig stark, utifrån samma förhoppning. Samtidigt vet hon att hon måste vara svensk medborgare i åtta år innan hon ens kan söka Polishögskolan.

– Men kanske …

Hoppas bli polis

Att bli polis i Sverige skulle inte minst vara ett sätt att visa sitt forna hemland att hon visst duger som polis. En liten glimt av hopp tänds i Roya Afzalis ögon när hon tänker på möjligheten att en dag få patrullera Åres gator i polisuniform. För här vill hon stanna.

– Jag trivs så bra i Åre!

Text: Ingela Hofsten
Foto: Lina Johansson